Sällskapet De Fattiges Vänner bildades år 1819 och började sin verksamhet genom att verka i det fördolda. Ingen skulle själv söka hjälp, utan sällskapet skulle istället söka upp de hjälpbehövande. Hjälpen utgick länge in natura, till exempel mat, ved och kläder. Hyresbidrag gavs också, liksom hjälp till anskaffning av verktyg och andra redskap samt utlösen av pantad egendom. Med tiden övergick bidragen till att bli kontanta bidrag. Dock har vissa organisationer erhållit stöd till sin sociala verksamhet.

Ända från starten 1819 intresserade sig Sällskapet De Fattiges Vänner för utbildning. Understöd i form av skolhjälp gavs till barn till medellösa föräldrar. Från 1831 till 1872 bekostade sällskapet en egen skola och efter dennas upphörande betalades skolgångsavgifter, en verksamhet som fortsatte åtminstone de två första decennierna av 1900-talet.

Efter bildandet av Stiftelsen De Fattiges Vänner i Göteborg är huvuduppgiften för Sällskapet De Fattiges Vänner att fördela medel, som enligt testamentsbestämmelser ställs till förfogande av stiftelserna Axel och Hilma Wikströms Minne och Carl Gustaf Sprinchorns understödsstiftelse samt från de av Göteborgs kommun förvaltade stiftelserna Henrika Barks minne och J E Leos donationsfond. Sällskapet har vid beslut om bidrag att beakta de speciella bestämmelser som donatorerna till de nyss nämnda stiftelserna har föreskrivit, till exempel att bidrag i vissa fall endast får beviljas kvinnor, änkor eller ensamstående.

Bidrag från Sällskapet och ovan nämnda stiftelser kan inte sökas särskilt utan de ingår i de medel som Stiftelsen De Fattiges Vänner fördelar.